Håller folkhögskolan på att bli en komvuxskola?

Text: Bernt Kviberg

 

Det skimrar alltid lite extra kring de personer som kommit i kontakt med folkhögskolan, som lärare eller studerande. Berättelsen blir ganska snart ett engagerat lovtal om delaktighet, särart, folkrörelse och bildning.

För många i folkrörelsevänner tror jag att folkhögskolan står lite över diverse yrkesutbildningar och andra gymnasiala skolformer. För dem är folkhögskolan en unik skolform som står relativt fri från statlig styrning och värnar om bildning, demokratisk skolning och individens utveckling. En skolform som bör värnas enligt vännerna.

Folkhögskolan firar år 2018 hela 150 år som företeelse. Från början handlade det om att ge bildning och i viss mån yrkesutbildning till landsbygdens unga, ackompanjerat av bildningens nyckelord, fritt och frivilligt. Detta att stå relativt fri från statlig styrning och centrala läroplaner och inneha ett stort mått av självbestämmande var, och är en stor del av folkhögskolans s.k.särart.

Under 1900-talet intogs folkhögskolorna av folkrörelserna och blev viktiga verktyg för de olika rörelsernas bildningsverksamhet. Under senare delen av 1900-talet börjar folkhögskolorna närma sig det utbildningssamhälle som man tidigare ansåg sig vara relarivt skild ifrån. Inte minst berodde detta närmade på folkhögskolornas ekonomiska situation som försämrades genom minskande anslag. En annan stor orsak var statens ökande krav på folkhögskolorna om att delta i det gängse utbildningssystemet.

När folkhögskolorna blivit beroende av ytterligare inkomster förutom det statliga stödet, har det legat nära till hands att anordna kurser inom ramen för kommunal vuxenutbildning, inklusive svenska för invandrare och olika former av uppdragskurser till Arbetsförmedlingen och andra myndigheter. Under senare år har folkhögskolorna blivit en allt viktigare bildnings- och utbildningschans för nyanlända.

Folkhögskolan följer och förändras i viss mån av samhällsutvecklingen och är idag precis som komvux en del av en marknadsliberal samtid där det handlar om att leverera kurser som efterfrågas.

Kursdeltagarna idag är ganska olika dem som sökte sig till folhögskolorna  under 1900-talet.

Dom stora, ofta vackert belägna folkhögskolorna med tillhörande internat i glesbygd, är på stark tillbakagång. Istället växer det fram filialer belägna i enkla lokaler i tät- och förorter. Inte sällan bedriver filialerna en betydligt större verksamhet än den glesbygdsplacerade moderskola som filialen tillhör. Idag finns det 155 folkhögskolor i landet med tillsammans ca 170 filialer.

 

 

.Den stora förändringen är att folkhögskolorna alltmer närmar sig det ”vanliga” utbildningssamhället och att den ursprunglga ”särarten” blir mindre tydlig. Folkhögskolans vänner poängterar dock nogsamt att  folkhögskolan har två uppdrag, dels den som handlar om bildning och självändamål, där folkhögsklornas ”särskilda kurser”, ofta med estetiskt innehåll spelar en stor roll, dels den om samhällsnytta där folkhögskolans ”Allmänna kurs” är behörighetsgivande och spelar en allt större roll. I viss mån har de båda uppdragen funnits med under folkhögskolans hela historia, men det som skiljer är att samhällsnyttan tar en allt större del av folkhögskolans verksamhet idag.

Från politiskt håll framförs idag förslag om att folkhögskolorna framgent borde kunna börja leverera gymnasieutbildning för ungdomar som inte passar in i det vanliga skolsystemet.

Från staten och riksdagen ser man positivt på folkhögskolornas ökande verksamhet inom den vanliga vuxenutbildningen, som t.ex. det växande engagemanget inom SFI . Politiker av skiftande slag är intresserade av att utöka antalet studieplatser inom folkhögskolan Idag utgör de studerande på folkhögskolan ca 1/5-del av samtliga studerande inom vuxenutbildningen.

 

 

                  

Debatt i Almedalen

Vid den senaste Almedalsveckan hamnade jag på ett seminarium som handlade om hur folkhögskolan porträtteras i medierna. I panelen deltog bl.a. Po Tidholm, journalist och författare och Gerhard Holmgren, organisationschef för Rörelsfolkhögskolornas intresseorganisation. Som utgångspinkt användes en färsk rapport som visade att folkhögskolorna knappast alls finns med i reportagen bland de stora medierna, vilket givetvis beklagades. En av de stora frågrna i debatten handlade om hur folkhögskolans verksamhet betonas i de fall folkhögskolan ända finns med i pressen. Man konstaterade folkhögskolans två uppdrag; samhällsnytta och självändamål och

frågan var, vilken av dessa uppdrag framhävs?

Po Tidholm poängterade att folkhögskolorna mer borde betona självändamålet och särarten istället för samhällsnyttan som han menar klaras av på ett bra sätt av andra, t.ex. komvuxskolorna.

Gerhard Holmgren framhöll att folkhögskolans profil alltid har varit att ha ett ben i bildningen och ett i utbildningen. Det här har varit svensk folkhögskolas profil i 150 år, men håller med om att folkhögskolorna skulle kunna vara mer offensiva och lyfta fram självändamålet för individen, men det är det rådande klimatet som vi måste ta hänsyn till. Allt ska räknas i ekonomiska termer och vilken nytta politiken har av det här.

Frågan är, håller folkhögskolan på att förlora sin ursprungliga tanke om att vara fri och frivillig med minsta möjliga styrning av riksdag, utbildningsdepartement och staliga läroplaner? Och vad gör man av sitt självändamål för att stärka individen? Håller folkhögsklan på att förlora sin själ? Sin särart?

Vad är det idag egentligen för skillnad för en elev som studerar på allmänna linjen på en folkhögskola jämfört med en studerande på komvux?

 

Närkontakt med Gerhard Holmgren, organisationschef för RIO.

Någon månad efter Almedalen ber jag om ett sammanträffande med Gerhard Holmgren som är organisationschef för de rörelsedrivna folkhögskolorna (RIO) och är nyfiken på att höra hur han verkligen ser på folkhögskolornas roll idag. Jag har med mig frågorna om det är någon skillnad på komvux och folkhögskolans allmänna linje? Och om vad som är viktigast, samhällsnyttan eller självändamålet?

 

 

– Vi vill ju hävda att det är en föreningen av både självändamål och kvalificeringsnytta som du får som individ på en folkhögskola.

Du söker dig till en folkhögskola för att du har ett mål, jag ska dit, men så händer någonting under den här resan, något som kan kallas personlig utveckling eller bekräftelse. Många säger att det är första gången jag blivit respekterad som individ, som männsika, som vuxen. Det finns utrymme och plats för indviden och personen i ett deltagande, respektfullt bemötande. Många upplever folkhögskolan som en andra chans till att hitta en bildnings- och utbildningsväg.

– Ibland brukar jag tänka, vad är det som gör folkhögskolan i Sverige så unik, som gör att man nästan alltid får samma typ av beskrivning utav deltagare vare sig det är 40-talet, 70-talet eller 2010-talet. Vad är det som får det här att hänga ihop?

– Jag gick själv på folkhögskola på 70-talet och trodde att så ska en folkhögskola vara, den Freire-inspirerade folkhögskolan, men på 40-talet fanns det ingen Freire, då fanns ingen deltagarorienterad pedagogik på det sättet. Jag har frågat folkbildningslegendaren Gösta Westlund 105 år, still going strong, om det här. På hans tid var det klassisk katederundervisning i folkhögskolan.

Mitt fria tolkande av Gösta, när jag resonerat med honom om det här, är att det fanns även på den tiden ett genuint humanistiska intresse hos läraren för deltagaren .Och det fanns ett utrymme för en relation, även om du hade den hierarkiska ordningen. Det fanns plats för det informella mötet i undervisningssituationen och även utanför undervisningssituationen som gjorde att du skapade en relation och det blev en relationsorienterad situation även i den gamla folkhögskolan, trots sina ordningar med respekt för läraren med bugande och bockanden och allt sånt där, men inom ramen fanns det ändå plats för den relationsskapande, förtroendeingivande och den informella relationen.

Den speciella folkhögskoleanda som hängt med genom folkhögskolans historia, menar jag, hänger samman med, dels det här relationsorienterade humanistiska intresset hos läraren för deltagaren, inte bara hos läraren utan i hela miljön, kök, hushåll, vaktästare, alla, vilket bidrar till en slags bildningsmiljö, dels att du har en frihet utan centrala kursplaner och lokal självständighet, skolan själv, rektor själv avgör vem som är behörig att undervisa och som själva bestämmer upplägg om vilka kurser som ska startas.

Dom här komponenterna tillsammans skulle jag beskriva som att de har funnits med i hela  folkhögskolans 150-åriga historia och det är kittet, kärndelarna, som gör att folkhögskolan är det den är. Skulle du rucka på det, eller förstöra detta, då kan de knaka för folkhögskolan.

 

Vad är då den stora skillnaden på en komvuxskola och en folkhögskola idag?

– Jag har inte jobbat inom komvux, men som jag ser det finns det flera delar t.ex. majoriteten av komvuxverksamheten är upphandlad verksamhet med kortsiktiga kontrakt, ettåriga avtal, om jag har förstått det rätt, men det är säkert olika. Det gör ju att du har en kortsiktighet på vilket sätt du arbetar, sen att du har ett flöde utav människor som är mycket mer omfattande än inom folkhögskolan.

Du ska följa de centrala kursplanerna, du har inte den lokala friheten på samma sätt och troligen en mer instrumentell struktur att arbeta efter. Utrymmet för att ägna sig åt att socialisera eller, konversera med elever, är mer begränsat. Eleverna har ofta ett målinriktat fokus och söker få de betyg som behövs för vidare studier eller arbete. Och visst, många som kommer till folkhögskolan har ett liknande sysnsätt i början, men du möter ett motstånd när du kommer till folkhögskolan, du får ta en brottningsmatch.

Det finns en folkhögskoleforskare och lärare som heter Sam Paldanius vid Örebro universitet, han har tittat på didkatiken och pedagogiken på allmän kurs. Han har hittat liknande mönster när han varit på olika observationer, han kallar det för en didaktisk otydlighet, eller strategisk otydlighet.

Han blev förvånad när han satt i ett klassrum och tog del av en diskussion, ett samtal mellan elev och lärare. Om någon elev sa något som kunde tyckas felaktigt, justerade läraren inte detta, utan sa bara, jaha ..så skulle du kunna beskriva det… Istället för att säga att det är fel, är läraren hela tiden  mån om relationskapitalet som i slutändan leder till att du succesesivt erövrar positionen av att bli ett handlade subjekt(Freire), att själv börja. Den elev som svarar galet på första lektionen svarar på ett helt annat sätt när du är färdig.

Paldanius kallar det för en didaktisk otydlighet. Du är en pedagog som inte säger det var rätt, det var fel, utan du går med gruppen och orienterar, men du styr ändå på något sätt och orienterar gruppen vidare. Och det här sättet att arbeta på har Paldanius hittat hos flera folkhögskolor, oberoende utav varandra och kallar det för folkhögskolans speciella didaktik och speciella sätt att jobba.

Paldanius har också tagit upp hur nya lärare socialiseras in i folkhögskoleandan och beskriver hur en lärare kommer in och undrar vad kursplanen är, hur ska jag göra?

Så får den nye läraren inte den hjälp han eller hon räknar med att få, utan måste börja tänka efter själv och se hur kollegorna gör.

Men visst, det behövs ett kollektiv av lärare som är majoritetsbärare av det här sättet att tänka för att det ska fungera.

 

Så du menar att ”allmänn kurs” på folkhögskolan också har en ”särart” som skijer sig från motsvarande kurs på komvux?

– Det är ju en stor variation mellan hur kurserna på allmänna linjen är uppbyggda beroende på historia och tradition, huruvida du jobbar med tematiska grupper, alltså hur du bygger ihop i tematiska block eller om du jobbar med ämnesundervisning. Du är ju ändå bunden till att du ska hitta det som motsvarar gymnasieskolan eller grundskolan. Samtidigt är folkhögskolan en kontext som ger andra förutsättningar där en lärare har större möjligheter att utveckla pedagogik och arbetssätt än vad som är möjligt inom komvux.

 

Går det att överföra något av ”folkhögskole-kallet” till lärare på komvux?

– Nej, det tror jag inte. Jag återkommer till mina tre grundläggande och bärande element som gör att folhögskola blir folkhögskola. Det är, för det första den dedikerade läraren, humanisten som gör något utöver vad som förväntas, som är intresserad av människorna. Vilket självfallet även finns inom komvux. Men i  folkhögskolan finns en atmosfär, en kultur som vill mer än den vanliga klassrumsundervisnign.

För det andra är det friheten från centrala kursplaner, att du känner att vi gör på vårt sätt och det gör att du får en flexibilitet och dynamik på ett helt annat sätt, du kan bygga det här med att göra en temavecka, en resa . Bygga in ämnena på ett helt annat sätt.

Och för det tredje, den lokala självständigheten där respektive skola beslutar om kurser och vilka lärare man anställer.

 

Så, folkhögskola och komvux är två olika saker?

– Ja, det är två olika saker. Du har en helt annan struktur, kultur och volym i komvux jämfört med follhögskolan.

Skulle samhället vinna på om folkhögskolan blev större och komvuxskolorna minskar?

Tycker du folkhögskolan borde ha en större plats?

– Det är en intressant fråga, jag vet att det finns dom hos oss som självklart säger ja på det, varför ska inte vi kunna växa och bidra med det sätt som vi fungerar på, till att fler fick ta del av detta. En del andra skulle säga att det skulle hota utbildningsformen om vi skulle växa och bli för stora.Vi befinner oss just nu i ett paradigm som gör att vi utmanas och det hänger samman med att vi vuxit ganska mycket under de senaste fem-sex åren.

Utbildningsminister Anna Ekström har varit en offensiv minister för folkhögskolefrågorna och har besökt många. Under mandatperioden har beslut fatttats om att utöka folkhögskolan med 5000 nya platser inom det ordinarie anslaget.

 

Men om man drar på för mycket, tappar man då inte själen?

– Jo risken finns, vi måste själva bedriva en egen idédebatt och diskussion om vad  folkhögskolan är och om vad vi vill. I samma veva som vi nu växer, så finns risker om att det sker saker som vi kanske inte tycker är så bra.

 

Känner du inte av trycket från politikerna som vill att ni ska ta ett större ansvar?

– Jo, det har funnits en önskan om fler insatser från folkhögskolorna de senaste åren. Idag har vi uppdrag utanför anslaget i samverkan med Arbesförmedlinge där folkhögskolan arbetar med studemotiverande folkhögskolekurser (SMF) för unga utanför arbete och studier och Etableringskurser för nyanlända. Det gör att folkhögskolan tillsammans med de ordinarie kurserna är större än tidigare.

Sen får vi se hur det fortsätter, nu har vi ju en ny regringen på gång.

 

Vem håller i bromsen?

– Vi har ju Folkbildningsrådet som vårt förvaltningsorgan och dom har uppdraget från regeringens sida att i myndighets ställe fördela statsanslaget till folkbildningen. Kommunikationen mellan regeringen och folkbildningen genom Folkbildningsrådet har stor betydelse för folkhögskolans dimensionering

Men själfallet är det en ideologisk fråga för oss och vi måste kontinuerligt diskutera om vilken riktning vi ska ta, och vad är det vi vill.

 

Hur ser du på att delar av folkbildningen flirtar med vuxenutbildningen?

– Man måste titta nära på det för att definiera vad det är som händer om vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är en möjlighet. Grunden i det hela, är att vi måste göra klart för oss att vi lever i ett marknadssamhälle som med  de stora förändringarna från 90-talet fram till idag påverkar folkbildningen. De offentliga aktörerna, staten och kommunerna, agerar idag utifrån en marknadslogik. Det måste vi vara väldigt klara över, utbildningssektorn är en marknad.

Vi har inte full teckning finansiellt för vår verksamhet som vi håller på med, och det tycker jag är en av de största svårigheterna, en av de stora utmaningarna för folkhögskolorna.Vi skulle behöva vara fullt finansierade. Komvux är ju fullt finansierad. Det är en jättestor skillnad på vad staten ger till komvux jämfört med folkhögskolan och även jämfört med Norge och Danmark.

Enligt en artikel i DN under valrörelsen handlade kostnaden för en gymnasieelev på ca 125000/år jämfört med statsanslagen för en folkhögskoleelev som ligger på 65000/år, alltså ca halva kostnaden. Sen har vi landstingsanslag där det haltar, där landstingen ger högre anslag till de egna folkhögskolorna än till de rörelseägda folkhögskolorna.

Och många av de klassiska folkrörelserna har idag svårare att upprätthålla sina idecentra och sina anläggningar. Det är väldigt tufft ekonomiskt att klara av verksamheten idag utan att iscensätta sidoverksamheter som konferenshotell, uppdragsutbildningar eller liknande. Och är förenat med stora risker.

Vi har utmaningar.