50 år av andra chanser

Det är få förunnat att tidigt i livet veta vad man vill utbilda sig till. Alla har heller inte samma förutsättningar. Det här är fyra berättelser om människor som har läst på komvux, fyra väldigt olika berättelser om att få en andra chans.

Möt också Christer Nilsson som under en stor del av sitt yrkesliv har arbetat som lärare på komvux. Han talar om hur tacksamt det var att arbeta med motiverade elever, och om hur komvux har förändrats sedan han började jobba 1971.

Texter: Marja Beckman

Nina har flera examina – tack vare komvux

 Nina Sandberg läste en tvåårig gymnasielinje och hade ganska dåliga betyg eftersom motivation saknades. Idag har hon flera examina och en fast anställning som arkivarie – till stor del tack vare komvux.

– Jag visste inte vad jag ville göra, bara vad jag inte ville göra, berättar Nina Sandberg som växte upp i Mora och hade sett och provat på sina föräldrars yrken. Mamman var städerska och pappan jobbade på charkuteri. Det var fysiskt tunga jobb som slet hårt på dem. Någon studietradition fanns inte i hemmet.

På gymnasiet läste hon den tvååriga linjen (som programmen hette då) Distribution och kontor. Hon läste ytterligare en termin för att matcha den treåriga ekonomiska linjen, men det var svårt att få jobb på kontor och inom handeln, så istället arbetade hon bland annat som vårdbiträde i hemtjänsten.

– Jag tyckte att det var ganska okej, jag gillar människor, säger Nina.

Mötte människor i olika åldrar och från hela världen

Några år senare flyttade hon till Stockholm och fick jobb på Danderyds sjukhus, och det var i Stockholm som hon började läsa på komvux. Först läste hon till undersköterska på Edsvikens vårdgymnasium, sedan läste hon upp sina betyg på komvux i bland annat matte, svenska och samhällskunskap.

– På komvux mötte jag människor i olika åldrar och från hela världen. Det var ett uppvaknande efter att bara ha träffat människor i samma ålder. Och när jag läste på komvux var jag motiverad och tyckte att det var roligt. För första gången i livet fick jag jättebra betyg!

Tack vare komvux blev hon också av med sin rädsla för matematik.

– Jag träffade en person som kunde kommunicera matematik så att jag förstod! Det var helt otroligt.

Eget ansvar kräver mognad

Nina Sandberg tillägger att hon inte var den som skolkade i skolan. Men hennes pappa, som hon bodde hos, förhörde sig sällan om hon gjort läxorna. Det var snarare klasskompisarna som uppmuntrade henne att plugga.

– Jag har fått ta mycket eget ansvar, men det krävdes en mognad för att komma på vad jag ville göra. Och det blev mer och mer uppenbart att jag inte ville fortsätta att jobba i sjukvården. Jag såg hur kollegorna som vidareutbildat sig hade mycket stort ansvar över liv och död och hur det slet hårt på dem psykiskt och fysiskt, säger Nina Sandberg.

 

Förebilder ledde till universitetet

Hon mötte människor som jobbade extra inom sjukvården samtidigt som de studerade, och fick på det sättet nya förebilder. Kanske kunde hon själv också läsa på universitetet? Det enda ämne hon hade tyckt var riktigt roligt i skolan var historia, och historievetenskap blev också hennes huvudämne under åren på Södertörns högskola och Stockholms universitet. Att studera var så roligt och till slut hade Nina samlat ihop hela 337,5 högskolepoäng. Idag har hon och en magisterexamen och två filosofie kandidat-examina, huvudämnena är historievetenskap och konstvetenskap. Hon har också läst museala ämnen och arkivvetenskap, vilket ledde till hennes nuvarande yrke som arkivarie. Efter flera olika anställningar på arkiv och museer är hon nu fast anställd på Kulturförvaltningen inom Stockholm stad. En anställning som troligen inte hade varit möjlig utan komvux.

Nina Sandberg utanför sitt nuvarande jobb på Kulturförvaltningen i Värtahamnen i Stockholm

Foto: Marja Beckman

 

”Komvux räddade mitt liv”

 Hon var 17 år och höggravid och hennes betyg räckte inte till för att komma in på gymnasiet. Hon fick göra ett anlagstest. När psykologerna såg att hon var begåvad vände livet för Rebecca Hybbinette, som tillhörde den första kullen som läste på komvux 1968.

Rebecca Hybbinette beskriver sig själv som ett maskrosbarn. Hon växte upp i ett klassmedvetet men dysfunktionellt arbetarhem på Värmdö söder om Stockholm. Mamman lämnade familjen när Rebecca var tre år och pappan var en bipolär och konstnärligt lagd diversearbetare som hade gått i skolan i sex år. Men det fanns böcker hemma och som barn satt Rebecca ofta och lyssnade på pappans vänner som var självlärda intellektuella arbetare.

Rebecca ville studera vidare men hon hade svårt med både bokstäver och siffror. Hon fick gå om åttonde klass och ”hankade” sig igenom nian, men hennes betyg räckte inte för att komma in på gymnasiet. Hon hade stor bildningstörst och kompenserade för skrivsvårigheterna genom att lyssna. Att inte komma in på gymnasiet var en katastrof för henne.

– Jag hörde järngrindarna stängas om mig.

 

 

Barnflicka hos Allan Edwalls exfru

Samtidigt hände mycket annat i hennes liv.

– Jag hade förmågan att söka mig till det som var spännande.

Det var tidigt 60-tal och hon kom i kontakt med aktivister som stödde FNL mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Hon umgicks med konstnärer och fick sommarjobb som filmklipparassistent på Jörn Donners film ”Tvärbalk”. När hon vaktade en hungerstrejkande konstnär träffade hon mannen som senare skulle göra henne gravid.

– Som gravid var jag inte välkommen hemma, så jag sökte pigjobb. Först var jag piga ute i Farsta. Jag lärde känna poeten Göran Palm och satt ofta hemma hos dem och lyssnade på diskussioner om Vietnam, Afrika och arbetarklassen. Jag var ju van vid att lyssna på gubbarna där hemma. Jag blev deras ”maskot”.

Så småningom byttes Farsta mot Södermalm, där hon var barnflicka hos Britt Edwall, exfru till skådespelaren Allan Edwall. Rebeccas mage växte och i slutet av graviditeten var hon så deprimerad att hon knappt kunde gå upp på morgnarna. Hon skickades till AMS (Arbetsmarknadsstyrelsen, numera Arbetsförmedlingen). Där fick hon göra ett anlagstest.

– Jag var ett förtryckt barn som alltid fick klara mig själv. Jag kallades ”Idioten” av mina föräldrar, de hånade mig för att jag inte hade kommit in på gymnasiet. När jag kom för att höra om resultatet av anlagstestet tänkte jag: ”Nu är det kört, nu får jag svart på vitt att jag är en idiot.”

 

”På den tiden ville man lyfta underklassen”

Till sin förvåning sa psykologerna i stället att hon skulle kunna passa inom forskning, vetenskap och humaniora. Hon kanske skulle bli författare eller skådespelare?

Psykologerna hade sett att hon hade talang och begåvning.

– Idag skulle de inte ha sagt så, för den sortens yrken är inte produktiva. De var godhjärtade och ville väl och på den tiden ville man lyfta underklassen. Jag fick upprättelse, säger Rebecca Hybbinette.

Senare doktorerade hon i politisk filosofi. Hon har själv arbetat på komvux som lärare. Idag är hon 68 år och har skrivit första delen av sin självbiografi, ”Kamp ger återbäring” (Humanakademiens förlag). Det ska bli två delar till.

När DialogWeb träffar henne i 50-talsförorten Hökarängen utanför Stockholm där hon bor, tycks det som att alla känner henne. Hon driver ett filosofikafé i kvarteret där det är högt i tak för alla sorters åsikter och tankar.

– Komvux räddade mitt liv. Det gav mig syre och en ny chans, och det har förmodligen räddat många fler. Jag hade en klasskamrat som var 40 och hade varit hemmafru. Hon hade bestämt sig för att bli läkare och blev det vid 50 års ålder! berättar Rebecca Hybbinette.

Rebecca Hybbinette i Hökarängen där hon är en känd lokal profil. Foto: Marje Beckman

 

Komvuxeleven som blev professor

Christer Nordlund visste inte vad han skulle bli när han blev stor. Han hoppade av tekniska gymnasiet och läste upp engelskbetygen på komvux. 20 år senare blev han professor i idéhistoria. Han är väldigt tacksam över möjligheten att få flera chanser att hitta sin väg i livet.

Christer Nordlund växte upp i Örnsköldsvik och var duktig i skolan. Han var också kille.

– Studievägledaren hänvisade gärna killar som hade bra betyg till det tekniska gymnasiet i stan, berättar han.

Men de tekniska ämnena passade inte Christer Nordlund. Han hade lättare för naturvetenskap och var dessutom intresserad av humaniora och samhällsvetenskap, men ”det var kunskapsområden man på en teknisk linje inte förväntades ta på allvar”. Efter tre år hoppade han av gymnasiet och sökte utbildningen till lärare i naturvetenskap och matte vid Umeå universitet.

– Det här var 1989 och då var det ganska många som sökte lärarutbildningen, till och med i dessa ämnen. Det visade sig att jag behövde ha läst tre år engelska med minst en trea i betyg, och jag hade bara en tvåa i engelska. Därför var jag inte behörig att börja på lärarutbildningen, berättar Christer Nordlund.

– I stället kom jag in på matematikerprogrammet där all kurslitteratur var på engelska, men ändå fanns det inga krav på betyg i engelska! Det programmet var dock för tråkigt så jag hoppade av efter bara en termin i samband med att jag blev inkallad att göra lumpen.

Han började läsa upp engelskan på komvux parallellt med lumpen.

– Jag tror att jag gick tre terminer, huvudsakligen på distans. Undervisningen hölls i en gammal grundskola men var seriös. Jag fick bra betyg och kom in på lärarutbildningen som jag ville gå.

Det kan ha varit komvux förtjänst att han fortsatte att studera. Han var nitton år och ganska skoltrött, och funderade på att börja jobba istället. Tack vare komvux kom han ändå vidare.

Han läste lärarutbildningen i fem år, samtidigt som han tog kurser i idéhistoria och filosofi. Sedan fortsatte han på forskarutbildningen. 2010, tjugo år efter komvuxstudierna, blev han professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Nu kan han placera in sina år på tekniskt gymnasium i en historisk kontext.

– Efter andra världskriget var tekniker det främsta man kunde ha i Sverige. Från statligt håll gjordes stora satsningar för att få ungdomar att läsa till ingenjörer, och studievägledarna var nog utbildade att slussa in ”pluggisar” till det tekniska programmet på gymnasiet, säger Christer Nordlund som också tror att hans bakgrund kan ha påverkat hans gymnasieval. Han kom inte från något akademikerhem; föräldrarna var glada att han över huvud taget började på gymnasiet.

 

Christer Nordlund hade ingen aning om vad han ville göra när han var ung, men till slut hittade han sin väg. Idag är han tacksam över att han fick möjlighet att ”strula” lite och pröva sig fram genom utbildningssystemet. Han hoppas att den möjligheten ska finnas för alla.

Christer Nordlund. Foto: Lars Wallin

 

 

 

Komvux blev Georgs revansch

Driven av revanschlusta började Georg Gulyás läsa på komvux, trots att han hade fast jobb som musiker. Han blev kvar i flera år. Även om en del kurser lästes för nöjes skull skulle han inte ha varit där han är idag utan komvux.

 

– Jag var en jobbig unge och gick ut grundskolan med väldigt dåliga betyg, säger Georg Gulyás som är uppvuxen i Stockholm.

– Jag hade så dåliga betyg att jag inte borde ha kommit in på gymnasiet. Jag blev rekommenderad att välja fordonsteknisk linje för det var det enda jag kunde komma in på då, 1986. Jag visste inget om bilar, berättar han.

Lyckligtvis fanns en annan utväg för Georg Gulyás. Han var musikalisk och kunde därför spela sig in på Södra Latin, ett av Stockholms mest prestigefyllda gymnasium.

– När jag var liten hade jag en vacker sångröst och fick sjunga Staffan på Lucia varje år. När jag kom i målbrottet tvingades jag välja ett annat instrument. Gitarren blev nästan en religion för mig eftersom den räddade mig från fordonstekniska linjen. Jag kom ju till och med in på Södra Latin med dess hjälp. De hade en kvot som kom in på betyg och en som kom in genom musiken. De som kommit in på betyg hade alla 5,0 så jag var en dumskalle bland de smarta, säger Georg Gulyás med ett skratt.

Betygen på Södra Latin blev inte heller så bra, men räckte precis till en gymnasiebehörighet. 17 år gammal blev han antagen till Musikhögskolan i Stockholm.

Efter de fyra åren på Musikhögskolan började Georg Gulyás första vända på komvux. Året var 1991 och eftersom han bara hade läst tvåårigt gymnasium läste han nu in det tredje årets svenska och historia. Detta gjorde han trots att han kunde försörja sig på musiken; han hade ”världens lyxtillvaro” och reste runt och spelade i Europa.

– Jag drevs nog mest av jag ville visa gamla lärare och mig själv att jag var ungefär lika smart som alla andra. Men det var jag inte. Trots att jag pluggade som en galning fick jag bara medelbetyg, säger Georg Gulyás som på senare år har börjat förstå att det finns olika sätt att vara smart på.

Sedan följde några år utomlands, då han bland annat studerade på den prestigefyllda musikskolan Julliard i New York.

År 2000 var han tillbaka i Stockholm. Parallellt med musikerjobben påbörjade han sin andra stora komvuxperiod.

– Jag bodde på Söder nära Åsö gymnasium och läste först in matte och engelska. Sedan läste jag också franska, spanska, tyska, italienska och latin. Det tog flera år, jag slutade aldrig. Jag tog även kurser i psykologi, data, webbdesign och samhällskunskap. Varje gång jag öppnade komvuxkatalogen var det som att öppna en godispåse, skrattar Georg Gulyás.

Eftersom han jobbade samtidigt tog han aldrig några studiemedel under de här åren. Han fick också nobben på ansökningar emellanåt, och fick hoppa in på kurser där det fanns platser över.

– De senare åren fick jag högsta betyg i allt. Jag pluggade också orimligt mycket jämfört med mina klasskamrater.

Idag har Georg Gulyás en lektorstjänst på halvtid vid Musikhögskolan Ingesund vid Karlstads universitet, och ägnar sig samtidigt åt doktorandstudier vid Musikhögskolan i Oslo. Han hade inte kunnat bli doktorand utan komvux. Så kanske har den där revanschen äntligen infunnit sig, även om de gamla lärarna som han skulle göra revansch på numera är döda.

– Jag tycker att komvux är superbra och är tacksam över att ha fått gå vidare i livet. Det är något symboliskt i att få en andra chans. Det känns som om samhället öppnar upp för att man ska kunna fortsätta när allt är förbi, säger Georg Gulyás.

 

foto: Marja Beckman

 

 

Ökad segregation har förändrat komvux

 Christer Nilsson jobbade på komvux när det var nytt. Vuxna elever har ofta motivation och disciplin, vilket var en trygghet för en nybakad lärare. Ibland krävdes dock en viss ödmjukhet från lärarens sida.

 

Efter att ha läst forskarutbildningen i fysik på universitetet bestämde han sig för att välja en tryggare yrkesbana och började lärarutbildningen. Han gjorde praktik på Åsös nystartade vuxengymnasium år 1971 och trivdes så bra att han blev kvar i många år.

– Komvux är en speciell skolform. En komvuxklass skiljer sig från en högstadie- eller gymnasieklass genom att det sällan är disciplinproblem. Eleverna är i allmänhet mer motiverade, även om vissa av dem har dåliga erfarenheter av skolan och kanske är ditskickade av Arbetsförmedlingen. Det var i alla fall tryggt för mig som var ny lärare, säger Christer Nilsson.

– Många av lärarna undervisade både på ungdomsskolan och på vux, medan andra var timanställda och enbart undervisade på vux. Det hände att när jag under några år jobbade på ungdomsskolan att några elever sa ”det fungerar bra med dig, för du behandlar oss som vuxna”.

 

”Jag kommer fortfarande ihåg det lite grann med skräck”

Vuxna elever har med sig många erfarenheter och kunskaper. Det händer att eleven vet mer än läraren.

– Jag minns Algot som var revisor. Jag hade inte riktigt fattat ett matteproblem – det vår något om framtida värde av en investering. Algot räckte upp handen och sa vänligt att jag nog hade fått det lite om bakfoten. Så gick han fram till tavlan och redde ut problemet. Jag kommer fortfarande ihåg det lite grann med skräck men det är också ett gott minne, säger Christer Nilsson och skrattar.

Det har också hänt att elever kommer med insikter som han inte hade tänkt på.

– Det är lättare att vara ödmjuk om man som jag har forskat i fysik. Då behöver jag inte skämmas för att jag inte kan. Ingen är ofelbar, säger han.

 

Segregation och marknadsanpassning

Idag är Christer Nilsson pensionerad, men jobbar extra på Åsö komvux. Efter vårt möte på det anrika konditoriet Gunnarssons vid Skanstull i Stockholm ska han ha en fysikklass. Han ser flera skillnader mellan komvux idag och hur det var på komvux för nästan femtio år sedan.

– När jag började var det många elever som jobbade på dagarna och ville skaffa sig mer kompetens. De som hade invandrarbakgrund skilde sig inte så mycket från etniskt svenska elever. Idag kommer många av komvuxeleverna från grundskolor där det enbart går elever med invandrarbakgrund, och den segregationen kan vara förödande, säger Christer Nilsson.

Det kommunala komvux har anpassat sig till en marknad där allt ska gå snabbt. Det man förr läste på en hel termin trycks idag ihop på tio veckor.

– Många elever vill ha det snabbt ”överstökat”, men det är inte så lätt att pressa ihop ett helt nytt sätt att tänka, särskilt inte den som inte har den studiebakgrund som krävs. Hjärnan behöver ibland tid att bearbeta ny kunskap.

Lokalerna är de samma som för 50 år sedan när Komvux startade. Större delen av inredningen är dock förnyad.

 

Christer Nilsson på Campus Åsö. Foto Marja Beckman

 

Medelåldern är lägre än förr

Han rättade nyligen ett prov där några elever fick 0 poäng av 40, och han konstaterar att det kommer att bli svårt för dem att komma in på läkarutbildningen som de drömmer om.

– Komvux är en fantastisk möjlighet, men många av eleverna läser inte på rätt nivå. De borde få skriva ett diagnostiskt prov för att hamna på rätt nivå, säger Christer Nilsson.

Han upplever också att elevernas snittålder är lägre idag än den var på 70-talet. Då var många av hans elever i 30- eller 40-årsåldern och hade ett tekniskt jobb, men behövde mer kompetens eller en formell behörighet. Idag är det sällan någon elev som är över 30. De flesta är 25 år eller yngre.

– De kan ha lyckats dåligt i gymnasiet, men ofta är det lite för tidigt med en andra chans redan i 20-årsåldern. Det bästa är ofta att jobba lite först, men hur ska de få jobb?

 

Vi lämnar konditoriet för att besöka Åsö gymnasium. Byggnaden rymmer både vuxengymnasium, grundskola och vanligt gymnasium för ungdomar. Det är som vilken skola som helst, full av liv och rörelse.

I fysiksalarna, där Christer håller till, står fysikmateriel i glasskåp. Några är uppställda som museiföremål i montrar och påminner om en annan tid. 50 år av andra chanser vilar innanför väggarna på Åsö gymnasium.

 

Christer Nilsson visar ett fysikexperiment. Han har fortsatt att jobba extra som fysiklärare på Åsö komvux efter pensionen.    Foto: Marja Beckman